Mitt brev till Sjukresor i Norrbotten

Det har varit en riktig skithelg för oss. I lördags busade pojkarna och Valdimar ramlade baklänges och slog bakhuvudet i bokhyllan. Alltså blodet som kom. Jäklars vad det kan blöda därifrån. Jag och Svante var så skärrad att ena var hispigare än den andre i princip. Han stackarn sa ”Förlåt Valdi! Förlåt! Mamma, jag sa förlåt!!” Och jag försökte lugna honom att det inte var hans fel, att det var en olyckshändelse, men när han sen såg blodet nästan mantrade han ”oj oj oj oj oj vad mycket blod, oj oj oj oj ” och var vit i ansiktet. Älskade hjärta. Själv skrek jag i luren åt mamma att hon skulle skynda sig hit och blev arg när hon var så fräck och inte hörde vad jag sa.. Hiih..

Mycket kan skrivas om denna dag och två saker är jag mycket besviken över. Den ena, ”lilla” grejen, är den att när man besöker akuten så brukar barn få en nalle som tröst. Den gången jag och Svante fick åka ambulans till G-vare så fick han faktiskt 1 nalle på akuten i Kiruna, 1 nalle i ambulansen och 1 nalle när vi kom till akuten i Gällivare. Lite väl mycket kan man ju tycka, men ändock. I lördags när vi fick göra exakt samma resa med Valdi så fick han INGEN nalle nånstans! Det tyckte jag var sjukt dålig stil. Fast visst, dom kanske har slutat med det, dom hade mycket att göra just den lördagen, men i ambulansen såg jag tom 2 st nallar men ändå fick inte Valdi nån!

Men den största besvikelsen är över Sjukresor i Norrbotten. Det taxibolag här i Kiruna som kör i deras regi. Så jag skrev ett brev åt dom:

Lördagen den 15 februari slog vår yngsta pojke hål i huvudet så att han fick bli sydd och ihop tejpad på Kiruna akutmottagning. När vi kom hem på kvällen började han spy och hann göra det två gånger innan vi var åter på Kiruna akutmottagning för observation. Klockan var ungefär 22:00 när vi kom in igen. Väl där spydde han igen och vi kom överens om att åka in till Gällivare utifall det skulle vara hjärnskakning, så skulle han vara på rätt plats om något mer skulle hända.

Ambulansen var upptagen och skulle inte bli ledig förrän efter några timmar, så vi skulle få åka med Sjukresor istället, eftersom det bedömdes att vi skulle vara snabbare framme i Gällivare om vi tog just taxi. Personalen meddelade taxin att vi skulle behöva en bakåtvänd stol, eftersom pojken är nästintill 2 år (detta hände på dagen 1 år och 11 mån).

När vi kom ut till minibussen så var stolarna där inne mittemot varandra, d.v.s. till vänster när man klev in så var en rad med sittplatser (som vanligt i bilar) och mittemot dom så fanns två stolar som satt bakåtvända, med ryggen mot förar- respektive passagerarsätet. Bilbarnsstolen var placerad på den stol som satt bakåtvänd bakom förarsätet, och stolen var placerad så att bilbarnsstolens rygg var mot sätets rygg, så med andra ord var båda stolarna i samma riktning, alltså inte bakåtvänd i rätt bemärkelse.

När jag satte pojken i stolen så höll den på att tippa framåt i min famn, då den inte var rätt fastspänd. Det fanns en stång under bilbarnsstolen som inte satt uppe på bilsätet, utan hängde ner från sätet istället, vilket gjorde att den tippade framåt. Bilbarnsstolen i sig var inte ens fast i bilsätets säkerhetsbälte, utan taxichauffören hade bara satt fast bilbarnsstolen i sätet med hjälp av det säkerhetsbälte som sitter bak på bilbarnsstolarna (som är till för att spänna fast bilbarnsstolen i bilsätet bakom den).

Hon förstod att jag inte ville låta min pojke åka i stolen som den var och jag frågade om det inte fanns ett stödben till stolen. Jag refererade till våra bilbarnsstolar som alltså har ett stödben som går ner i golvet för att hålla stolen stadig på plats. Hon tyckte sig känna igen att en stol hos dom hade ett sådant stödben, så hon frågade om det var OK att vi åkte till taxibolagets bas där hon skulle kunna byta stol. Det var ju bara några minuters bilfärd från akutmottagningen.

Jag kände mig stressad över situationen – min pojke har nyligt blivit sydd i bakhuvudet och har börjat spy, där av anledningen till hänvisad sjuktransport.

Jag ber henne luta bak sätets rygg så att vi åtminstone kunde få upp bilbarnsstolen ordentligt på själva sätet, så vi kunde åka iväg till taxin.

Hon säger i bilen att det första hon ska göra på måndag är att kräva att få gå på kurs hur man sätter in deras bilbarnsstolar, för hon förstår att det är hemskt för mig och hon skäms själv.

När vi är framme så kommer hon in med ett babyskydd – en stol som är till för spädbarn och som våra pojkar vuxit från när dom varit 9 månader.

Jag börjar känna mig uppgiven och blir mer och mer orolig och stressad över situationen.

Taxichauffören får äntligen tag i en annan bil som kommer på plats och mannen från den bilen och hon hjälps åt att sätta bilbarnsstolen på plats. När jag ska föra över pojken så säger dom att stolen är på högra sidan, så jag börjar gå dit. Men dom hejdar mig och öppnar dörren på vänster sida och ber mig hoppa in den vägen. När jag kikar in och ser stolen så blir jag alldeles kall. Säkerhetsbältet som tillhör bilen är dragen runt bilbarnsstolens rygg, så att den hindrar en att sätta in barnet från rätt sida av bilen (d.v.s. samma sida som bilbarnsstolen är på, ska även barnet sättas in via). Man ska absolut inte, under några som helst villkor, behöva krångla in sitt barn genom hela bilen från den andra sidan.

När jag uppgivet påpekar detta, att stolen igen inte är rätt fastspänd så säger mannen att så är visst fallet. Stolen sitter precis som den ska göra. Jag förklarar åter igen att man inte ska behöva ta sig igenom hela bilen för att krångla in barnet i stolen, utan att man ska sätta in ett barn på SAMMA sida som bilbarnsstolen är på. Han börjar bli irriterad och säger att stolen sitter PRECIS som den ska. Jag börjar rucka lite på stolen och visar åt honom att stolen sitter löst. Han säger att en stol självklart inte är helt oruckbar.

Jag blir arg och skakar lös stolen och frågar om han tycker att den sitter som den ska. Jag är sjukt frustrerad över allt detta och orolig över mitt barn – vi är ju trots allt där för att pojken nyligt blivit ihop sydd och tejpad i bakhuvudet, och har börjat spy efter det.

Jag frågar om man på något sätt kan få tag på numret till akuten i stan (utan att behöva ringa 1177 och vänta på att bli uppringd) – jag ville nu ha ambulanstransporten som vi disskuterat tidigare då jag kände att detta inte ledde någonvart. Mannen svarar mig inte. Jag frågar igen, har ni något nummer som man kan nå dom direkt? Han ignorerar mig, jag får inget svar. Så jag säger att han ju måste svara mig, jag behöver en ambulans nu och jag behöver hjälp att få fram den. Han säger då att det inte är via akuten dom får sina beställningar om sjukresor, utan via Sjukresor i Norrbotten.

Det kommer till ytterligare person, en ung tjej, som jag vänder mig till och säger att vi måste få åka ambulans varpå hon svarar mig syrligt, men åk ambulans då!

Jag blir hänvisad att vänta inomhus medan dom försöker att ringa och efterlysa ambulansen. Hon som hämtade mig från akuten kommer in och är frustrerad och ropar irriterat att hon ju gjort allt hon kan för att hjälpa, och jag svarar henne att jag vet att hon gjort det, men att det fortfarande är hemskt att ingen kan få en bilbarnsstol att sitta rätt och att jag självklart just nu bara vill ha tag i en ambulans så jag får komma iväg med min pojke till Gällivare.

Hon försvinner in i telefonrummet och strax kommer mannen in och börjar åter igen påstå att stolen ju faktiskt sitter precis som den ska. Han försvarar sig och säger att han har ju gjort som det ser ut på bilderna på stolen.  Jag förstår att jag inte kommer någon vart i att förklara hur en stol ska sitta, men frågar ändå om dom inte kunde leta upp en instruktionsbok så att dom lär sig stolarna dom ska handskas med. Och jag påpekar än en gång hur bilsätets bälte INTE ska sitta FÖR det utrymme man ska föra ner barnet i stolen. Stolen sitter ju inte fast helt enkelt. Och han svarade, den sitter som den ska.

Jag förstår inte hur människor, som dessa tre, kunde bete sig som dom gjorde. Dom såg bara sig själva och var för upptagna av att försvara sig så dom inte kunde se situationen jag och mitt barn var i. Och för att än en gång förtydliga varför vi var där: pojken hade nyligt blivit ihop sydd och tejpad i bakhuvudet, och hade börjat spy efter det. Vi hade blivit hänvisad sjuktransport i form av taxi eftersom ambulansen var upptagen.

Dom här tre personerna försvarade sig, fräste och var helt enkelt väldigt otrevliga mot mig. EN tjej där – telefonisten – kom ut och var väldigt professionell och trevlig och sa att dom hade fått tag på ambulansen och att den skulle komma inom kort. Det tackar jag för. Klockan var då strax efter 00:00.

Ambulansen kom ca kl. 00:30 och vi var framme i Gällivare strax innan 03:00 söndagmorgon – fem timmar efter att vi kommit in till Kiruna akutmottagning.

Tilläggas bör att hemresan skedde med samma taxibolag, fast från Gällivare då. När jag skulle sätta in pojken i stolen så såg jag att även den här gången var inte stolen rätt fastspänd. Men den här gången var vi inte på väg TILL akuten i Gällivare, utan på hemgång. Så hon, som för övrigt var väldigt trevlig och hjälpsam, och jag hjälptes åt att tyda stolens anvisningar så vi fick den rätt. Stolen i sig var från 2004, vilket får en att haja till. Ska man köra i sjukresors regi så ska väl dom hjälpmedel som ska tillhandahållas vara ”up to date”? Nu var ju den här stolen i gränsfall, då man säger att ” en bilbarnstol har en livslängd på ungefär 10 år. Det bör dock inte vara äldre än ca 5 år då det tas i bruk av ett nytt barn.” (från NTF konsument http://www.ntf.se/konsument/default-2013.asp?fragor_RecID=2632&katID=1)

Jag såg ett babyskydd i väntrummet hos taxin i Kiruna som såg ut att vara från 90-talet, men jag hoppas verkligen inte att dom använder den. (Den vit/blå stolen i bild nedan)

2014-02-16 00.50.08

Tanken är inte att vi som föräldrar ska behöva kunna spänna fast en bilbarnsstol i en stressad situation. Utan blir man hänvisad sjuktransport på detta sätt ska det vara en självklarhet att ALLA som jobbar åt Sjukresor i Norrbotten ska kunna spänna fast ett babyskydd/en bilbarnstol i alla deras bilar. Utan diskussion. Så att man som patient och förälder ska känna sig trygg i sin transport.

Jag hoppas innerligt att ni ser över denna händelse och att ingen framöver ska behöva uppleva detta igen.

Hälsningar,

(mitt namn).

Ursäkta ev. särskrivningar och talskrift (som ”dom” tex) – jag körde all koll med Word och orkade inte göra mer.. Var för ivrig och arg att få ut detta till dom.

Annonser
Publicerat i Jag & mitt, Valdimar Flóki | 2 kommentarer

Island är bokad

Äntligen! Det kommer vara lite över tre år sen sist vi var där, när vi kommer dit. Tre år. Det är en lång tid. Som går på nåt sätt oerhört fort. Jag fattar inte riktigt det där.

Men det blev en dyr resa – den kostade oss bröllopsringarna. Men valet var mycket enkelt och nedräkningen är nästan påbörjad (hallå, kan väl inte börja nedräkningen förrän EFTER bröllopet heller?!).

Längtar sjukt mycket. Nästa gång hoppas jag vi kan vara 3 månader istället för 3 veckor! Man kan ju få drömma iaf.

 

 

Publicerat i Jag & mitt | Lämna en kommentar

Kära egna

Att få komma till egen stuga. Att få sova i egen säng. Att få skotta på egen gård. Att få bära vatten till egen bastu. Att få elda i egen kamin.
Den känslan. Den!

Jag blev gråtmild när jag och pojkarna kom hit i måndags. Äntligen kan vi vara här, även om det inte är helt färdigt med det vi vill ha färdigt.

image

Stugan är målad och reparerad, i väntan på fasadbyte om några år. Alla fönster och ytterdörren är utbytt.

image

Det blivande vardagsrummet, som fortfarande agerar sovrum, har fått en sjukt snygg tapet från Orla Kiely.

image

Köket får denna fina tapet från Boråstapeter (”gammelvit”, blå/turkos och brun) inkl. halvpanel och turkosa köksluckor.
Här är endast en liten bit tapetserad för eldragning.

image

Stugan har blivit med trappa upp till vinden! Kylskåpet passade perfa under den (dörren ska bytas plats på..).

image

Köksbänken är på plats, dock utan själva diskbänken än så länge (den väntar uppe på vinden).

* * *

På nyårsafton sparkade vi iväg med pulka ut på byn.

image

Vi hälsade på familjen utanför Hembygdsgården. Rúnar sa att pojken hade en annan pappa. Fast det skulle vi prata tyst om.

image

På hemvägen slocknade den minsta.

image

Stormlyktan visade vägen till bastun!

IMG_20140105_130541

Nybadade killar. Soffan i bastukammaren är något sliten.. Den ska slipas, målas och vara i köket framöver.

IMG_20140105_130648

Och istället för raketer så firade vi med tomtebloss!

image

Publicerat i Instagram, Laufás | 3 kommentarer

Husfolket

image

Inte många dagar kvar av året och nu börjar verkligen bröllopet göra sig närvarande. Blir nervig av stress, men det blir såklart bra allt detta.
Pojkarnas kläder är klara. Min kjol har sömmerska, mönster och material. Skor är på ingående, kanske även en överdel. Rúnar däremot är rätt naken just nu.
Lokalen är bokad i höstas men jag ska dubbelkolla det till veckan.
Maten är ett frågetecken. Tårtan är ett halvt frågetecken (som i vem gör den/dom).
Inbjudningar har bara dom långväga fått, dom i Svearike ska få. Snart.
Vigselförrättare är ”ristad i sten”, som han själv uttryckte det. Ska skicka in papper och sånt jox nu när det blir vanliga dagar här framöver.

Råjäklaspänki det här!

Publicerat i Hemmet, Instagram, Jag & mitt | Lämna en kommentar

Från oss, en riktigt

God Jul

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Mjuk pepparkaka med lingonfrosting

Det här är en sjukt god mjuk-pepparkaka. Tycker ändå den skiljer sig i mängden av sådana. Gräddig och go.

75 g smör
3 ägg
3 dl socker
4 dl mjöl
1 tsk bikarbonat
1,5 tsk kanel
1 tsk ingefära
0,5 tsk nejlikor
0,5 tsk kardemumma
2,5 dl vispgrädde

Frosting:
60 g mjukt smör
100 g philadelphia ost
5 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
+ ev. sylt – jag sätter ca 1 msk lingonsylt

Smält smör, låt svalna. Vispa ägg och socker poröst. Blanda alla torra ingredienser och blanda/rör ner i äggsmeten, tillsätt sist smöret och grädden.

175°C i rund form. 40 min eller torr provsticka, i nedre delen av ugnen.

image

En kvällsbild. Dom är inte så här bleka annars. Eftersom min runda form är något liten för all smet så brukar jag vanligtvis sätta i en minirund form eller i några muffinsformar. Men nu la jag två stora pepparkaksformer på bakplåtspapper istället och gräddade efteråt. Uppskattad pepparkaksgubbe av pojkarna!

EDIT: Den ska ju såklart inte vara smetig på stickan men akta så den inte blir för torr bara!

Publicerat i Bakat | Lämna en kommentar

I brist av tid och lust

..så slutar jag blogga på saraannamaria.nu

Jag bytte till den adressen efter att ha bloggat mycket på tumblr.com, för dom i Sverige – när jag bodde på Island. Men efter att tumblr började strula en massa (iaf ), så bytte jag till en betydligt enklare adress (och blogg-verktyg), men fick även betala lite grann för det.

Då var det värt det, men det är det inte längre. Senaste inlägget var ju som i augusti.. Tack vare Instagram så behövs ju inte bloggen på samma sätt.

Men ibland. Ibland är det skönt att skriva av sig. Jag är ju en grym periodare med sånt. Och när man vill skriva av sig så är inte Facebook rätt forum. Så jag behåller möjligheten att få göra det och flyttar mig hit, som dock är något längre i adressväg.

Den andra adressen försvinner nångång i början av januari 2014.

Jag är hemskt ledsen att det säkerligen kommer ploppa upp skitreklam efter inläggen ibland. Så är det när man inte betalar för något som är bättre. Typ som public service. He he

Publicerat i Jag & mitt | Lämna en kommentar

Sommaren fram till nu

image

..började med myggbett, som här – mitt i pannan.

image

Det repades i Oksajärvi.

image

Och cyklades en hel del.

image

”Kojan” togs i bruk.

image

Det sysslades (?) med sysslingar.

image

Och hanns med Greta-häng/mys!

image

Cykelkonster gjordes!..

image

Sebastian gästrenoverade.

image

Rödvin smuttades när jag var bandets groupie..?

image

..medan det repades med alla på plats.

image

Nej vänta, det kom en till i gänget!

image

Och vi fick sommar vi också!! Det var väl ändå inte mer än rättvist?

image

Då får man tydligen för sig att svalka sig med en cykeltur på 2 timmar med ca 40 kilo baktung cykel.

image

Morbröderna bytte ut häst mot fyrhjuling.

image

Vargen fick en kort vattenspruta.

image

Bröderna gick undan och fikade för sig själva vid besök.

image

Det badades lite mer!

image

Och det plockades blåbär.

image

Som fikades.

image

Kalasslingan har hittat en given, fast, plats i rummet.

image

Ja det förbereddes kalas för kompisarna efter semesterns slut.

image

Kalaset i sig hann inte fångas på telefonen, så det här var fikat som blev över (och hade bakats dagen till ära): Jordgubbstårta med gula pärlsocker på, gula cake-pops och chokladbollar med gult pärlsocker. Allt enligt vargens önskan. Han önskade sig ett gult kalas..

image

Fick mms av Rúnar som kämpade, och kämpar, på med renoveringen!

image

Svante la sina pussel med bravur, efter kalaset.

image

Själv var jag helt slut efteråt. Hur tänkte jag när jag skulle göra allt själv och dessutom vara ensam hemma?

image

Någon var helt slut efter sin första dag på dagis.

image

Han blev firad av morbror innan han begav sig till Berlin!

image

Jag började odla i stugan.

image

Hittade en snygg kappa (i stan).

image

Och i natt har jag bakat och pysslat med whoopie pies till halv två. Lite jobbigt att plocka strössel vid den tiden..

I morgon fyller vargen 3 år! Whoop whoop! (första gången jag använder det uttrycket – tyckte det passade bra)

Publicerat i Bakat, Hemmet, Instagram, Jag & mitt, Laufás, Svante Úlfur, Valdimar Flóki | 6 kommentarer

Längtan. Och paniken i den.

Vi flyttade från Island för lite mer än två år sen. Och vi har än inte varit och hälsat på, utan siktar på nästa sommar. Men det är länge att vänta. Och längta. Och det är precis det jag gör. Längtar! För jag trivdes ju så bra där.

När jag flyttade dit och hade bott där tills vargen kom i magen, så hade jag inga planer på Sverige igen.

Men när vargen föddes, kom det där satans samvetet med besked. Och samvetet lyssnar aldrig på vad Jag vill, utan vad jag vill för andra. Andra, som i min familj.

Flytten hit var lätt att avgöra vad som var bäst just då. Där – inga jobb, inga pengar, ingen föräldraledighet mer, varg för liten för dagis. Här – jobb, hjälp, längre föräldraledighet.

Och vilken lättnad sen, för det egna hjärtat, med nära relation mellan pojkarna och mina föräldrar. Och vilken hjälp vi har! Och vilken underbar stuga vi köpt! ..men betyder det att vi är ”fast” här nu?

Under semestern så fick jag en akut längtan tillbaka. Men i samma andetag fick jag en panikkänsla – jag vill inte flytta tillbaka. Inte nu! Och kanske ..aldrig? Eller?? För jag vill inte riva upp känslor – och jävlar vad jag kan grina till bara tanken. Men jag vill ju också vara på Island i samma veva! Länge! HUR GÖR MAN DÅ?

Jag vill ju avsluta mitt sista år på högskolan därborta (även om jag hatar skolstress). Så jag leker med tanken att flytta dit för 1 år med studier och häng. Men det rimmar illa med jobbsituationen för Rúnars del. Han har ju ett fantastiskt jobb här nu (även om det inte är fantastiskt i plånboken).

Vi pratar om att En dag ha ett ställe där så vi kan åka dit nån månad/er om året framöver. Men den Dagen är ju så fasligt långt borta. Hur gör man tills dess? Kan man kanske ta med sin stuga överallt man far? Sina föräldrar också (som inte behöver bo väggivägg, men nära)? Min älskade bror? Ja varför inte hela släkten för tusan?!

…ja.. Jag blir rådvill. Jag vill och jag vill inte och jag vill och jag får panik.

Publicerat i Jag & mitt | 2 kommentarer

Cold

image

Ja det måste ju ha varit kallt nånstans, för innan åskan kom hagel! Om än i några sekunder..

Publicerat i Photo A Day | Lämna en kommentar